we never change
säger som louise. jag är en berg- och dalbana. ena stunden vill man hoppa av lycka för allt bara kan vara så freakkin fantastic, sen vill man bara bort och sova tills det blir sommar och sen blir man sådär härligt tillfredsställd. är det hormonerna som spökar? eller händer det bara så mycket nu att jag helt enkelt inte hinner sortera det i huvudet?
är det såhär livet kommer vara för alltid? eller äre bara toksnurrigt nu, med företaget, med jobbet, kanongänget, skolan, vänner och kärleken. jag vet ingenting nu. allt är bara snurr, snurr, snurr.
jag skulle vilja åka båt. sitta i fören på våran snipa och känna ljummna vindar i håret. höra havets brus och bara få vara med mig själv och tänka. när jag var liten sjöng jag låtar för mig själv där framme. jag fantiserade om pirater och om livet, om spännande bravader och äventyr. jag älskade det. jag älskar fortfarande det. min egen
slags terapi helt enkelt.
jag vill vara precis just där, precis just nu.
Kommentarer
Postat av: jennifer
sv: haha åh jag vet. så tråkigt filmen inte fungerade, ser ut som en riktitg mupp :D
alla har vi våra smultronställen, och det är underbart. mitt är vid havet, spelar ingen roll vart i världen, bara jag har havet framför mig.
Trackback
