louiseragnarsson

pappa & jag i sommras när jag fyllde 18.

jag och min pappa träffas inte så mycket längre, eftersom han nu arbetar i hunnebo. det tycker jag är ganska tråkigt, blir liksom inte samma sak över telefon. men stunder som när han kommer hem halv 12 på kvällen och vi kan sitta och tjöta skit tills vi gäspar ikapp, det är dom som är dom bästa.

vi kan vara världens ovänner och gapa och skrika på varandra, samtidigt som vi är så lika och tycker om varandra så himla mycket. han vågar göra vad han känner för och det beundrar jag. han har många ess i skjortärmen och lurigheter för sig och rymmer ett baotastort hjärta. han har lärt mig massor av saker och kan muntra upp en ifall man är ledsen. man skulle väl också kunna säga att han är lite av en citatmaskin...

men du är bäst pappa och jag älskar dig!